Ibland besviken till tårar, ibland inte

Jag är orienterare. Inte på toppnivå, men när jag är tränad kan jag springa ganska fort ändå. Orientering är en individuell sport, och man kan träna och tävla helt på sin egen nivå. Det finns tävlingsklasser för alla åldrar, från 10-åringar och upp till 95+, och det är den stora styrkan i sporten. Det finns få sammanhang där människor i olika åldrar umgås, i vårt fall diskuterar dagens skog och banor över en kopp kaffe och prickig-korvsmörgås i solskenet på tävlingsplatsen.

Varje år finns det ett antal stafetter som man kan ställa upp i. I stafetterna tävlar man för sin klubb, oftast i åldersklasser. För min del innebär det D21 (damer 21-34 år), svart bana (svårast). Men vid några tillfällen arrangeras det stafetter där det gäller att ha en bredd i laget, med löpare av båda kön och i flera ålderskategorier. De två stora tävlingarna som jag varit med på är Tjoget och 25manna. Tjoget är en tjugomannastafett som pågår lördag till söndag en helg i juli. Starten går på lördag eftermiddag och segrande laget går i mål söndag förmiddag. 25manna är precis vad namnet antyder, men eftersom det på fem sträckor går ut fyra löpare parallellt tar stafetten inte mer än ungefär sju timmar.

I år blev det ingen av stafetterna för min del.

Jag hade siktat på Tjoget. Jag tränade hela våren med stafetten som mål, eftersom jag tycker att stafett är roligt och Tjoget är den roligaste stafetten. Gruppkänslan, sova tält, njuta av värmen (alltid kanonvarmt på Tjoget utom året när det regnade), grilla med klubben och heja på sina lagmedlemmar, det är härligt. Men jag blev inte uttagen. Trots att jag hade satt nytt personligt rekord på testrundan ganska rejält. Om uttagningen var rättvis är jag inte rätt person att avgöra, men jag var så fruktansvärt besviken. All träningslust rann ur mig, och den helgen var en soffsittar-helg.

25manna är imorgon, och jag kände att efter en månad av förkylningar när jag inte kunnat träna alls är jag inte i form att springa. När min nuvarande förkylning inte heller vill släppa taget om mig fick jag lägga ner planerna och lämna återbud. Det känns nästan skönt, plötsligt fick jag en helg extra. Jag hade ändå inte kunnat göra det lopp jag ville på grund av min obefintliga kondition kryddad med hosta.

Nu är planen att ta hand om mig och bli frisk, sedan göra en grym träningsvinter och fantastisk vår och toppa det hela med att slå pappa på testrundan nästa sommar. Och bli uttagen till Tjoget såklart!

Karin Boye skrev i sin dikt "I rörelse":
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.
Det är nog både sant och riktigt, men för att orka fortsätta vandra vår väg behöver vi nå våra må, ibland. Så att vi kan få sätta nya mål att fortsätta sträva mot.