Regnrusk-dag slutade i solsken, fast det är mörkt ute

Dagen idag inleddes med ett regnigt grått Lund. Klockan 8.00 infann jag mig på patologen vid sjukhuset för obduktionsundervisning. Det var min andra obduktion och lite mindre jobbig än förra gången. Det underlättar rent mentalt när det är ett någorlunda förväntat dödsfall och det finns en frid i ansiktsdragen.

Jag och döden är dock inte överens än, jag har svårt att bara acceptera den och har ingen klar bild över vad jag tror händer efteråt, så det är fortfarande jobbigt. Jag hade en liten konversation med himlen häromdagen om huruvida jag skulle hoppas på att någon skulle dö så att inte obd.undervisningen blev inställd. För jag kan ju inte hoppas att en människa ska dö för att jag ska kunna ha lektion! Jag tände ett ljus i domkyrkans ljusbärare för vem det än skulle vara.

Även den här gången fick jag gå ut några gånger, det blev för mycket märkliga intryck på en gång. Det kändes skönt att det inte bara var jag som fick gå ut, och vi i gruppen höll koll på varandra. Efteråt satt vi några stycken och pratade av oss över lite frukt, det är skönt att landa i verkligheten efteråt och känna att oavsett vad som precis hände så är åtminstone jag fortfarande levande, här och nu.

När jag kom hem gick jag in i duschen och sköljde av mig oro och obehag, den inbillade lukten och känslan av latexhandskar. Resten av dagen har jag pysslat runt med i princip allt utom att plugga. Jag har inte haft det minsta ro att sätta mig, bara trött och rastlös om vartannat.
När kvällen kom gjorde jag i ordning en skål med fruktsallad, varm nyponsoppa och smörgåsar. Då ringde det på dörren! "Vem kan det vara?" och "Jösses vad det är stökigt!" hann jag tänka innan jag öppnade och där stod Elin och Victor. "Hej! Vi våldgästar dig!" Så de kom in, tittade på min nya lägenhet, hjälpte mig att fundera möblering, drack varsin kopp te, pratade och fick mig att må allmänt bra. Bra vänner är nog det finaste man kan ha tror jag.