Hallandspremiären!

Så var det då dags för säsongspremiär, Hallandspremiären avgjordes i helgen. Halmstad OK var arrangörer till lördagens medeldistans så jag sprang Kattegattnatt på fredagen och långdistansen på söndagen.

På fredageftermiddag satte jag mig därför återigen på tåget mot Halmstad, laddad till tusen efter att ha promenerat genom ett Lund fyllt av blommande vintergäck och snödroppar. Hemma i Halmstad hade våren inte kommit lika långt, fyra vintergäck spanade försiktigt upp i kylan.

 

Kattegattnatt 2013, D21K

På kvällen var det riktigt kallt och känseln i fingrarna försvann innan jag sprang till start... Trots det gick det bra att springa, jag kände mig pigg och fokuserad. Banan var förhållandevis enkel och inleddes i ett bostadsområde fast med kontrollerna utanför gatlyktans sken, men det var skönt för självförtroendet att komma igång och känna ett flyt. På väg till kontroll fem kom känseln tillbaka även i tummen som kompassen sitter på, värken när blodet kommer tillbaka är ju inte av denna värld. Tack och lov behövde jag inte tänka då, det var bara att springa och härda ut.

Min plan för tävlingen var att springa när jag var säker men ta det väldigt lugnt så fort jag närmade mig kontrollen, allt för att säkra kontrolltagningen. Fokus låg inte på tider och placeringar utan på att göra orienteringen bra. Därför stegade jag ganska mycket från säkra punkter in mot kontrollen, och det funkade! Jag kom trea, dvs sist, några minuter efter men jag följde min plan hela vägen och hade roligt, så jag var himla nöjd efteråt.






På lördagens tävling satt jag i sekretariatet (inomhus!!) och var hemskt nöjd med att slippa stå ute i kylan. Där var ett stillsamt kaos hela tiden för det var en hel del ny teknik inblandad och bara några som kunde, men Karin och jag lärde oss litegrann om programmet och kunde göra både brickändringar och skriva ut pristagarlistor i slutet av dagen. Däremellan satt vi och sa "Eva (eller vad nu löparen framför oss hette), du är godkänd" ï utstämplingen.

Söndag morgon, termometern visade sex minusgrader. En perfekt morgon att stanna i sängen med andra ord. Eller ta sig upp, dra på sig tävlingskläderna och åka ut till Plönninge igen för att springa långdistanstävlingen. Vägen till start var fruktansvärd, visserligen bara en kilometer men det blåste kraftig, iskall motvind och fingrarna försvann i ett nafs och återkom någonstans strax innan jag skulle starta. Som tur var sken solen och inne i skogen var det lä.



Hallandspremiären 2013 långdistans, D21K

Planen för tävlingen var densamma som i fredags, men att våga springa på mer när jag var säker. Orienteringen flöt på bra så när som på till kontroll fem där jag gjorde ett parallellfel och gick upp på tok för tidigt på höjden.

När jag gick tillbaka ner igen för att läsa in mig kom det en farbror med sönderslagen kompass och blod över kartan och sig själv, han hade ingen aning om var han var och var nog lite skärrad. Efter en stunds klurande (1. Han hade en annan kartskala än jag, och kartan uppochner eftersom han inte hade någon kompass. 2. Jag visste ju inte heller exakt var jag var, annars hade jag ju inte bommat....) lyckades jag hitta på ett ungefär på hans karta var han var och skickade ut honom till en väg i närheten så han skulle kunna läsa in sig bättre.

Jag gjorde några ytterligare småkrokar, men också några riktigt bra kontrolltagningar och när jag kom i mål var jag sammantaget mycket nöjd med min insats. Jag var dessutom bara en knapp minut från andraplatsen, jag kom på fjärdeplats, och den minuten var ju medmänsklighet så det känns bra :)

Idag har jag en fantastisk träningsvärk i i stort sett hela kroppen, förvånansvärt mycket i ryggen men såklart även i ben och höfter. Jag är dessutom mycket motiverad att träna på, det ger ju uppenbarligen resultat! Härlig känsla!